Såg på spårlöst igår igen

Det var en kvinna i 40-årsåldern som letade efter sin far. De hittade honom och de sa att det kändes jättekonstigt. De kramades typ inte alls så det blev inte alls känslosamt. Såg så tråkigt ut, de borde omfamnat varann osv tycker jag. Men på ett sätt var det skönt för då blev inte jag rörd, inte så mycket iaf.

Jag sa till P att så som jag känner för min far just nu det kan jämföras med när det tar slut med första kärleken/förhållandet och man säger att självklart ska vi vara vänner och ha kontakt men det rinner bara ut i sanden. Man ses eller hörs inte men det känns en stor saknad i hjärtat och en bit kommer alltid saknas....